Dollymix
(epithalamion)

 

You – in a violet dress. A radiant,
billowing circle in a wreath of sun.
A smiling and fading,
polished blush.

 

The boundless shifting thought
braiding the Beloved we in the ring’s center.
The silk stiffens and whitens, one thinks.
As if from a needle and yarn

 

vines magically
embroider. Rotate around each other’s axis
three turns,
seven –

 

*

 

The one – who stepped on violets,
steps on a glass, under the canopy.
Afterward lifts the snowing pale-white,
limestone bodice, in

 

over the doormat into limestone death.
I do – di – you but you… but ACH
DU –
whose feet are actually

 

bleeding? It congeals, it
gleams from microscopic splinters.
Like love spatters on the floor,
skin.
So whole and clean and lustrous
under a white muslin babydoll,
patterned in toile de Jouy, decorated
with French lace and blue-and-white checked bows.

 

Where small figures picnic by a lake.
Stretched out in erotic positions under blooming
rose trees whose crowns shake in a blue breeze when
the nightgown’s pastoral unites with the bedspread’s.

 

Hair breaks out over the pillow in golden
cork-screw curls like spun
sugar, like fully factory-
made garlands.

 

*

 

Carefully he moves aside one that’s fallen over
the temple and the violet-blue
thin veins of the complexion, in the face fae fae but
HEY there handsome…. hey…

 

The mouth bursts into
metabolic shimmer, the cheek’s feldspar-white
flush of lightly perfumed
rouge. Breathless

 

face. Disordered circle. Ear neck
jaws.
Tasting. Sipping. Cherry
gloss.
Only this breath in.
Only this breath out.
Luminescent beam of moon
luxury sparkling dust

 

in the milk-white cleavage.
Spreading itself down beneath the balcony’s
edge and over the violet-scented
bosom that heaves and makes room

 

for the hand behind the back when the hook
is released from the eye. To let
go, let be.
And breathe.

 

*

 

Feel. Like a sunlit cow:
What is this? What have we here?
Heart, lung –
Rumble, flicker –

 

Now the left hand hovers, flutters
its gold-ringed finger
everywhere and nowhere in the same
way like the shine from two Gustavian

 

mirror sconces next to the headboard’s
two sides.
Looking for a joint, a gap. Anything
to pick up and stumble over.

 

Yes, with all its weight fall over
into it. Into a sweeping dreamless sleep.
And then wake in a little-death.
With a jerk. In a vice grip.

 

In his embrace, beneath him, a pale green
rustling. Long tangled harangues of a
hacking, crackling sort with each small
press against the sternum.

 

You get up and follow the trail of blood
out into the hall. Stand on the threshold.
On the doormat made of woven coconut straw.
Attentive, adorned with violets.

 

 

Dollymix
(epithalamion)

 

 

Du – i en violklänning. En strålande,

böljande cirkel i en krans av sol.
En leende och blekaktig,
blank rodnad.

 

Gränslöst skiftande flätar tanken
det Älskade vi i ringens mitt.
Sidenet styvnar och vitnar tror man.
Som av nål och garn

 

broderas magiska
rankor. Roteras runt den andres axel
tre varv,
sju –

 

*

 

Den – som trampat på violer,
trampar på ett glas, under baldakinen.
Lyfter därpå in det snöende vitbleka,
kalkvita livstycket, in

 

på dörrmattan i kalkdöden.
I do – di – du men du… men AJ
DU –
vems fötter är det som blöder

 

egentligen? Det levras, det
skimrar av mikroskopiskt splitter.
Som kärlek på golvet fläckar,
hud.
Så hel och ren och glänsande
under en babydoll i vit muslin,
mönstrad i toile de Jouy, dekorerad
med franska spetsar och blåvitrutiga rosetter.

 

Där små figurer har picknick vid en sjö.
Utsträckta i erotiska positioner under blommande
rosenträd vars kronor skakas av en blå bris när
nattlinnets pastoral förenas med sängtäckets.

 

Håret slår ut över kudden i guldiga
kringlor som spunnet
socker, som helt fabriks-
tillverkade girlander.

 

*

 

Varligt för han undan en som fallit över
tinningen och den violblå
tunna ådringen av hyn, i hyn hy hy men
HEJ där snygging…. hej…

 

Munnen spricker ut i
metaboliskt skimmer, kindens fältspatsvita
blossande av lätt parfymerat
rouge. Andlösa

 

ansikte. Rubbade cirkel. Öra hals
käkar.
Smakar. Läppjar. Cherry
gloss.

 

Bara det här andetaget in.
Bara det här andetaget ut.
Luminescent beam of moon
luxury sparkling dust

 

i det mjölkvita dekolletaget.
Sprider sig ner under balkonettens
kant och över den violdoftande
barmen som häver sig och bildar rum

 

för handen bak ryggen när hyskan
häktar ur. Att släppa
taget, låta vara.
Och andas.

 

*

 

Känna. Som en solbelyst ko:
Vad är det här? Vad är det här?
Hjärta, lunga –
Skrålla, flickra –

 

Nu fladdrar vänstra handen med
dess ringbeklädda gullebrand
överallt och ingenstans på samma
sätt som skenet från två gustavianska

 

spegellampetter invid huvudgärdens
båda sidor.
Söker en skarv, en lucka. Någonting
att pilla upp och snubblande falla över.

 

Ja, med hela sin tyngd falla över
i den. In i en svepande drömlös sömn.
Och sedan vakna upp i strådöden.
Med ett ryck. I ett klammergrepp.

 

I hans famn, under honom, ett blekgrönt
rosslande. Långa villsamma haranger av ett
skrällande liksom kiknande slag för varje minsta
tryck mot bröstbenet.

 

Du reser dig och följer blodspåren
ut i hallen. Blir stående på tröskeln.
På dörrmattan av flätat kokosstrå.
Tillvänd, violsmyckad.