Marie Lundquist

EIGHT POEMS BY MARIE LUNDQUIST (trans. by Kristina Andersson Bicher)

 

En amazon kan användas till mycket. Askkoppen

i form av en liten låda kan på mycket kort tid

fyllas med fimpar och avbrända tändstickor.

Rökarna sitter på sina platser i förarsätet

med profilerna riktade framåt, inte helt olika

avbildningarna på en grekisk fris. Tidpunkten

är strax efter belägringen. Rökmolnen har ännu

inte lättat. Strax kommer slutordet att stå

skrivet på himlen framför bilfönstret. The end.

 

 

 

An Amazon can be used for so much. The ashtray

shaped like a little box can in a very short time

fill up with butts and burnt matches.

The smokers take their places in the front seat

their profiles facing forward, not entirely unlike

images on a Greek frieze. The time period

is just after the siege. The cloud of smoke

has not yet lifted. Then the last word appears

written on the sky in front of the car window. The end.

 

 

 

En man och en kvinna sitter mittemot

varandra på restaurang. Han lägger sin

hand ovanpå hennes vänstra som vilar på

bordsduken. Hans hand är något större än

hennes och välver sig som ryggen på en

sköldpadda. Han håller kvar handen som om

han byggt ett hus åt den. Ser på henne och

nickar. När hon kommer hem för hon in

bilden såsom hon minns den under ordet

faderlighet i synonymordboken.

 

 

 

A man and a woman sit across from

each other in a restaurant. He lays his

hand on top of her left which is resting on

the tablecloth. His hand is a little bigger

than hers and arches like the back

of a turtle. He keeps it there as if he’s

built a house for it. Looks at her and

nods. When she comes home, she makes a note

of the image as she remembers it under

the word fatherliness in the thesaurus.

 

 

Du kommer in i mig. Det lyser

därinne. En barnkammarlampa

som någon glömt att släcka.

 

 

You enter into me. It glows

in there. A nursery nightlight

that someone forgot to turn off.

 

Det är din nacke jag vill

åt. Den del av dig som inte

ser mig.

 

 

It’s the nape of your neck that I want

to get hold of. The part of you that can’t

see me.

 

 

 

Den objudne kommer sällan ensam. Han släpar

på ett tungt bagage av barn, före detta fruar

och andra hjälplösa släktingar. De liknar ett

cirkusfölje. Ett sånt man kunde möta ute på

landsvägarna förr i tiden. När man var liten

och satt i baksätet. En stark lukt svepte

förbi och blev kvar. Samma lukt utgår från

den objudne. Samma lockelse att få tillhöra

hans främmande släkte.

 

 

 

The uninvited seldom come alone. He drags

behind him the heavy luggage of children, former wives

and other helpless relatives.  They look like a

traveling circus troupe.  The kind one might meet out on

a country road in the old days. When you were little

and sat in the backseat.  A strong scent swept past

and lingered. The same scent issues from

the uninvited.  The same temptation to belong

to his strange family.

 

 

En bihustru är en hustru som ryms i en liten

och bastant väska. En bihustru kan matas med

sprit, gärna matskedsvis. En furstlig man

kan ibland umgås med sin bihustru såsom med

en utvald. Efter en längre tids diet kommer

hon att föda honom en son. En knivkastare.

 

 

 

A concubine is a wife who fits in a small

sturdy handbag. A concubine can be fed with

liquor, by the tablespoon, gladly. A prince of a man

can sometimes keep company with his concubine

same as his chosen one. After a lengthy diet, she will

bear him a son. A knife thrower.

 

Jag tränar sedan länge

på att anlägga det manliga

perspektivet. Böneutroparens:

 

Det ryms inga kvinnor i mitt liv.

Jag måste vara enstöring ett tag nu.

Vi hinner inte ses innan jag sticker.

Jag kanske glider förbi nån dag.

Jag måste sluta nu, jag ska rödfärga kåken.

Det är så fritt med dig.

Jag kan bara bestämma mig en kvart innan.

Jag måste bara ringa min fru.

Så fort jag blir förälskad blir jag förtvivlad.

Varför slår du mig inte.

Det här är precis som det blev med min förra tjej.

Jag går nu, men du kan stanna så länge du vill.

Där du ligger nu, där brukar min son sova.

Jag återkommer.

Jag bara är sån.

Jag står här och väntar på en annan kvinna.

Jag kan aldrig bli en parman.

Jag vill att våra möten ska vara just möten.

Jag ska skriva ett brev och förklara allt.

Jag är ingen hungrig man.

Jag måste lära mig att vara ensam.

Gode Gud, vad du är dramatisk.

Jag lovar ingenting.

Jag ringer.

 

 

I’ve practiced for a long

time to assume the male

perspective. The prayer-caller:

 

There’s no room for women in my life.

I must be a hermit for a while now.

There isn’t time to see each other before I take off.

I might drop by one of these days.

I’ve got to stop now, I need to paint my house.

I feel so free with you.

I can decide only 15 minutes before.

I just have to call my wife.

As soon as I fall in love, I begin to despair.

Why don’t you hit me.

This is just how it was with my last girlfriend.

I have to go but you can stay as long as you want.

Where you’re lying now is where my son usually sleeps.

I’ll be back.

That’s just who I am.

I’m here waiting for another woman.

I don’t do relationships.

I want our dates to be just dates.

I’ll write a letter and explain everything.

I’m not a piggish guy.

I just have to learn how to be alone.

Good God, you’re so dramatic.

I can’t promise anything.

I’ll call.

 

 

 

Gravbrev förvaras i djupa lådor av brandsäkert

material. De utgör de dödas sista förbindelse

med yttervärlden. I dem återfinns namn som kan

läsas upp. När en präst åkallar dessa namn

låter de så högtidliga att man först inte

igenkänner dem. Någon, en nära anförvant eller

ett syskon av annat slag, måste då ta namnen

i sin mun och behålla dem där tills de blir

mjuka och lite ankomna. Som augustipäron.

Först då kan de döda få frid, rena lakan

och ett evigt liv.

 

 

 

Grave letters are kept safe in deep boxes made of fireproof

material.  They constitute the dead’s final connection

with the outside world. In them, you’ll find names

that can be read aloud. When a priest invokes

these names, they sound so solemn that at first they’re

hard to recognize. Someone, a close relation or

sibling of some sort, must then take the names

in his mouth and keep them there till they become

soft and a little overripe. Like August pears.

Only then can the dead get peace, clean sheets

and life everlasting.