TILL MATS OCH LAILA
Datumlinjen ligger stilla mellan Samoa och Tonga men Midnattslinjen glider fram över oceanen och öarna och hyddornas tak. De sover där, på andra sidan. Här i Värmland är det mitt på dagen, en solbrinnande försommardag – jag har slängt ifrån mig bagaget. En simtur i himlen, vad luften är blå… Då ser jag plötsligt åsarna på andra sidan sjön: de är kalhuggna. Liknar de rakade partierna av hjässan på en patient som ska hjärnopereras. Det har funnits där hela tiden, jag såg det inte förrän nu. Skygglappar och nackspärr… Resan fortsätter. Nu är landskapet fullt av streck och linjer, som på de gamla gravyrerna där människor rörde sig små mellan kullar och berg som liknade myrstackar och byar som också var tusentals streck. Och varje människomyra drog sitt streck till den stora gravyren, det fanns inget riktigt centrum men allt levde. En annan sak: figurerna är små men de har alla ett eget ansikte, gravören har unnat dem det, nej de är inga myror. De flesta är enkla människor men de kan skriva sitt namn. Proteus däremot är en modern människa och uttrycker sig flyttande i alla stilar, kommer med ”raka budskap” eller krusiduller, beroende på vilket gäng han tillhör just nu. Men han kan inte skriva sitt namn. Han ryggar tillbaka för det som varulven för silverkulan. Det kräver de inte heller, inte bolagshydran, inte Staten… Resan fortsätter. I det här huset bor en man som blev desperat en kväll och sköt skarpt mot den tomma hängmattan som svävade över gräset. Och midnattslinjen närmar sig, den har snart gått halva varvet runt. (Kom inte och påstå att jag vill vrida klockan tillbaka!) Tröttheten ska strömma in genom hålet som blev efter solen… Aldrig var jag med om att visst ögonblicks diamant drog en outplånlig repa tvärs över världsbilden. Nej det var nötningen, den ständiga nötningen som suddade ut det ljusa främmande leendet. Men något håller på att bli synligt igen, det håller på att nötas fram, börjar likna ett leende, man vet inte vad det kan vara värt. Ouppklarat. Det är någon som hugger tag i min arm varje gång jag försöker skriva.
FOR MATS AND LAILA
The Date Line lies motionless between Samoa and Tonga, but the Midnight Line glides across the ocean and islands and rooftops of huts. They’re asleep over there, on the other side. Here in Värmland it’s mid-day, a blazing early summer day — I’ve tossed my luggage aside. A swim in the sky, and how blue the air is… Then suddenly I see the ridges across the lake: they’ve been clear-cut. Like the shaved head patches on a patient about to have brain surgery. It’s been there the whole time, but I didn’t notice until now. Blinders and a stiff neck… The journey goes on. Now the landscape is full of slashes and lines, like in old engravings where tiny people moved between knolls and mountains that resembled anthills and villages also made of thousands of slashes. And every person-ant carried their own slash to the big engraving; it had no real center, but everything was alive. Another thing: the figures may be tiny, but each has its own face, the engraver granted them that—no, they are not ants. Most are simple people, but they can write their own names. Proteus, on the other hand, is a modern man who expresses himself fluently in any style, coming out with “straight-talk” or flowery language, depending on the gang he’s with at the time. But he can’t write his name. He recoils from that like a werewolf from a silver bullet. They don’t demand it either, not the many-headed corporation nor the State… The journey goes on. The man who lives in this house got desperate one evening and took a shot at the empty hammock swaying over the lawn. And the Midnight Line is getting close, soon it will have gone halfway around (And don’t claim that I want the clock turned back!). Fatigue will stream in through the hole left by the sun… Never has the diamond of a certain moment left an indelible scratch across my world view. No, it was the wearing-down, the constant wearing-down that rubbed off the strange bright smile. But something’s about to become visible again, it’s being worn in, beginning to look like a smile, but you can’t tell what it might be worth. Unclear. Someone keeps tugging my arm whenever I try to write.
