Three prose poems by Marie Lundquist translated from Swedish by Malena Mörling
The nights when you practice tenderness, the air like a skin around the words. On top of the crest: the dripping udder, red currant breast, rowanberry blood, and the blush of the apples. The sun is leaping in Leo and Virgo. Such is the month of harvest, strong and chaste and exemplary. Dry cracked branches filled with fuzzy raspberry letters. A ship comes loaded with words, hummed to a calm for strength to meet the dark’s ever earlier arrival. The alphabet weakens and lends out its first, most valuable letter. August begins with a complaint, a shout that catches the humidity and holds on to it. The children run under the trees with soap bubbles foaming at their mouths before their voices are reassigned to the chalk dust. The smell of kerosene below the blackboard of the sky. Infinite, like a toppled eight in the paper-rustling grass.
Nätterna när man övar sig i lenhet, luften som en hud runt orden. Högst uppe på krönet: saftljuvret, vinbärsbröstet, rönnbärsblodet och äpplenas rodnad. Solen löper i lejonet och jungfrun. Sådan är skörde-månaden, stark och kysk och förebildlig. Gistna grenar fyllda med ludna hallonbokstäver. Ett skepp kommer lastat med ord, surrade till rors för att orka möta mörkrets allt tidigare ankomst. Alfabetet veknar och lånar ut sin första och dyrbaraste bokstav. Augusti börjar med en klagan, ett rop som fångar fukten och håller den kvar. Barnen springer under träden med såpbubblor som fradga runt munnen innan deras röster återbördas till kritdammet. Lukten av fotogen under natthimlens svarta tavla. Oändlig, som en omkullvält åtta i det pappers-prasslande gräset.
~
How to find my way back into beauty’s labyrinthine wanderings? In the curlicues following the letters that turn themselves out of mouths where they don’t belong. No one dares hold a hand to my cheek when I dissolve the language into mosaics in hope of gaining access to the musical puzzle. Once I walked along meadows of blue anemones and answered the beech-tree forests’ lit speech, the trees sang, their throats green and I was granted a harmony to practice, darker and a little nearer the ground. New tasks are placed on the fragile shoulders of letters, and I no longer recognize an unintentional face. The language moves into confrontation, like a U-turn, a misspelled seed. Still, I sense the weight over my knees of the child carried one meter above the dark.
Hur leta sig tillbaka in i skönhetens irrgångar? I skruv-öglorna efter bokstäverna som vrider sig ut ur de munnar där de inte hör hemma. Ingen vågar hålla handen mot min kind när jag löser upp språket i mosaiker, i hopp om att få tillträde till det musiska pusslet. En gång gick jag längs blåsippsängar och svarade på bokskogens ljusa tilltal, med gröna strupar sjöng träden och jag för-unnades en andrastämma att öva på, mörkare och lite närmare marken. Nya uppdrag läggs på bokstävernas späda axlar och jag känner inte längre igen ett avsiktslöst ansikte. Språket rör sig motvalls, som ett lappkast, ett felstavat frö. Forfarande anar jag tyngden över knäna efter barnet som bars en meter ovanför mörkret.
~
I hold on to the earth and the lovers whose love dissipates. The air fills with metaphors, all these faces stained with rain and tears. Potato-peels scraped below the kitchen sink, on the verge of putrefaction, and their liturgical purple color. I climb down into the well on the narrow ladder of words and posit language tentacles in the grass. After my loss, I attempt search and rescue, after the beauticians and their plum-groves where the leaves fell in a viper’s zig-zag pattern. The Bluebell, sweet like the eyelid where it bends its dome below the sun, reminds me of your breath the kiss allowed me to borrow and carry in my own mouth.
Jag håller fast vid jorden och de älskande vars kärlek lyfter från den. Luften fylls av metaforer, alla dessa ansikten fläckade av regn och tårar. Potatisavskrapet under diskbänken, på gränsen till förmultning, och dess liturgiskt lila färg. Jag klättrar ner i brunnen på den smala ordstegen och lägger ut språktentakler i gräset. Går skallgång efter förlusten, efter skönandarna och deras plommonlundar där löven föll i huggormslika sicksackmönster. Blåklockan, ljuv som ögonlocket där den böjer sin kupa under solen, påminner om din andedräkt som kyssen lät mig låna och bära i min egen mun.
